1990-taletInternationellt och mångfacetterat polisarbete

Antalet utlänningar i Finland ökade fort. Särskilt från Somalia och före detta Jugoslavien kom många till Finland som asylsökande. Handläggningen av ansökan om uppehållstillstånd och asyl ålades lokalpolisen 1990. Polisen skulle också se till att de som nekades uppehållstillstånd också lämnade landet.

Sovjetunionens fall ledde till att gränserna öppnades för östeuropeisk organiserad brottslighet. Ryska och estniska ligor kom bland annat att bedriva prostitution i Finland. Allmänheten ville att polisen skulle ingripa mot den uppseendeväckande gatuprostitutionen, som 1999 slutligen förbjöds i Helsingfors ordningsstadgar. Prostitutionen försvann dock inte, utan gick ”under jorden” där allmänheten inte kunde se den, och den spreds också till andra delar av landet.

Lågkonjunkturen i början av 1990-talet ledde till sparåtgärder inom polisväsendet. Inom brottsutredningsverksamheten kom detta till uttryck i att man inte kunde prioritera så kallad massbrottslighet som mindre stölder och lindriga fall av misshandel. Antalet polisdistrikt minskades 1996 från 229 till 90 härader. Den förnyade polislagen från 1995 betonade förebyggande verksamhet. Det nationella brottsförebyggande programmet från 1999 innefattade som en viktig del lokalt säkerhetssamarbete mellan olika myndigheter.

Under 1990-talets lågkonjunktur växte de sociala problemen i samhället, vilket kom till uttryck i att inbrott, bilstölder och rattfylleri blev allt vanligare. Polisens sätt att upprätthålla ordningen uppfattades som ”tolerantare” eftersom polisen inte längre ingrep mot berusade personers avvikande uppträdande om det inte var frågan om ett tydligt brott. Mot suspekta drag inom ungdomens veckoslutsfirande ingrep polisen däremot ofta, och vid gängslagsmål använda polisen aktivt tvångsmedel för att lugna ner situationen. Under den så kallade kristallnatten i Uleåborg 1990, veckoslutet innan det nya läsåret skulle börja, tappade polisen tillfälligt kontrollen över läget då ett stort antal ungdomar började härja i staden och bland annat slå sönder skyltfönster.

Eftersom allvarliga kravaller förekommit i andra länder i samband med större evenemang började finska polisen i hemlighet utbilda en kravallpolis (MELPO). Namnet byttes snart ut mot enheten för hantering av folkmassor (JOUHA) eftersom detta bättre motsvarade det reella arbetet inom landet. JOUHA-enheterna övade inför kommande internationella toppmöten, idrottstävlingar och demonstrationer mot bland annat kärnkraft och pälsauktioner. Allvarliga ordningsstörningar kom att äga rum utanför irakiska ambassaden 1991 och utanför Riksdagshuset under de arbetslösas demonstration 1993. Demonstrationer utanför Presidentens slott på självständighetsdagen började ordnas 1996.

Mediernas intresse för brottsligheten och polisens arbete ökade under årtiondet. Vissa journalister specialiserade sig på brott, och det populäraste ämnet att skriva om var ekonomiska brott. Polisens tv-program Poliisi-tv presenterade aktuella outredda fall och bad ögonvittnen höra av sig.

Bil- och passagerarfartyget Estonia förliste 28.9.1994, varvid 852 personer miste livet. Eftersom räddningsoperationen var svår och utredningen av olyckan komplicerad ställdes i synnerhet räddningsverket och polisen inför stora utmaningar. Tidigare hade man inom polisen ansett att stress som berodde på svåra händelser i arbetet helt enkelt måste tålas och att man fick hantera den på egen hand. Det enda ”kamratstöd” som funnits var att man kunde tala om det man upplevt med en patrullkamrat som man kände väl, och detta hade varit en värdefull resurs för poliserna. Numera hanteras kriser på ett annorlunda och mer organiserat sätt. Efter Estoniakatastrofen infördes vid Åbopolisen ett system i etapper för hantering av starka känslor som uppkommit. Omedelbart efter ett tungt och krävande uppdrag diskuterar alla inblandade det som hänt under ledning av en polis som gått en specialkurs för ändamålet. Att delta i diskussionen är obligatoriskt, och det är inte tillåtet för poliser att åka hem innan diskussionen ägt rum. Uppföljningen är däremot frivillig.

Finland blev medlem i Europeiska unionen 1995. Medlemskapet förde med sig nya författningar, och för att den fria rörligheten enligt Schengenavtalet skulle fungera i praktiken måste polisens samarbete med utländska kollegor utvecklas.