1980-taletArbetssäkerhet och omvärdering av fältarbetet

Radiotelefon av märket Sonab HR 4016P, i bruk 1982–2004. Polisens interna kommunikation har alltid intresserat allmänheten. De första krypterade nätverken togs i bruk på 1980-talet. Tekniken utvecklades i samarbete med företag, vilket ökade den finska industrins expertis inom utveckling av kommunikationsutrustning. Bild: Polismuseet / Reetta Tervakangas.

Ordningsstörningar var under 80-talet föremål för mycket diskussion eftersom alkoholmissbruk inte bara förekom bland vuxna, utan allt oftare också bland ungdomar. Närpolisens förebyggande arbete hade en påtaglig effekt på mängden ordningsstörningar och andra brott, och närpolisverksamheten gjordes därför riksomfattande. Inom ramarna för närpolisverksamheten samarbetade polisen med socialarbetare, skolor och invånare. När lagen om lösdrivare upphävdes 1986 försvann per definition många av vårdpolisens tidigare arbetsuppgifter. Miljöbrott, narkotikabrott och ekonomiska brott blev allt vanligare. Det hände ofta under denna period av stark ekonomisk tillväxt att affärsmän gjorde sig skyldiga till bedrägeriserier.

Poliser hade länge ansett att det våld som riktades mot dem helt enkelt var en del av jobbet. Nu började man i stället anse att våld mot polisen var en kränkning av den lagbundna samhällsordningen. Intresset för frågor kring polisens yrkesetik ökade, och tiden för den äldre polisgenerationens tuffa tag var förbi.

Jämfört med polisen i många andra länder har finska polisen traditionellt fått använda sig tämligen fritt av tvångsmedel i samband med brottsutredningar, men i och med att de nya lagarna om förundersökning och tvångsmedel trädde i kraft 1989 inskränktes polisens befogenheter på denna punkt. Den lagliga tiden för anhållande förkortades till tre dagar, och rätten att besluta om häktning tillföll domstolarna. Den misstänkte skulle under förundersökningen behandlas som oskyldig, och utredningen skulle orsaka så lite besvär som möjligt. Lagen sänkte tröskeln för att handlägga anmälda brott.

Ett bankrån i Jakobacka i Helsingfors ledde till ett gisslandrama som slutade dramatiskt med en explosion i centrum av S:t Michel 9.8.1986. Innan flyktbilen exploderade hade två kvinnor ur gisslan lyckats fly, och Karhu-gruppen fick order om att frita en man som fortfarande var i bilen med bankrånaren. Polisen öppnade eld mot gärningsmannen, men denne sprängde bilen och tog den siste ur gisslan med sig i döden. Sex poliser skadades varav två fick livshotande skador. Efter denna händelse uppstod en debatt om fördelningen av ansvar i dylika situationer och hur arbetet på fältet borde omorganiseras. Dessutom uppmärksammades brister i hur polisen informerat om händelserna, och en debatt uppstod om vem som var ansvarig för vad i fråga om maktmedel. Ett systematisk utvecklingsarbete för att förbättra praxis inom fältarbetet och användningen av maktmedel inleddes, och lagstiftningen om maktmedel förnyades likaså.

Polisstationen på Lilla Robertsgatan i Helsingfors. Konstaplar står på rad och mottar instruktioner inför sitt skift. Uttrycket "Let's be careful out there" blev känt genom den populära TV-serien ”Hill Street Blues”.

Överkonstapel vid kommunikationsbordet. Åren 1982–1984 tog polisen i bruk ett nytt radionätverk (frekvens 160 MHz) som täckte hela landet förutom Lapplands län och Helsingfors. Nätverket fick namnet Povi. I Lappland infördes 1985 ett motsvarande nätverk, Lavi.

Kommunikationsutrustningen, som byttes ut ofta, fungerade inte alltid som den skulle. Radiotelefonernas batterier satt ett tag så löst att de ibland föll av mitt under en utryckning. Detta praktiska problem illustreras av följande berättelse: ”Poliserna jagade en grupp tjuvar i skogen och spred ut sig för att leta efter dem. En av poliserna hittade tjuvarna, men när han skulle anropa sina kollegor, märkte han att radiotelefonens batteri lossnat. Situationen blev farlig för honom då tjuvarna insåg att han inte kunde anropa de andra. Resten av patrullen insåg dock att något inte stod rätt till eftersom deras kollega inte gick att nå. De kallade på förstärkning och spärrade av området på flera sidor, och till slut lyckades de hitta tjuvarna. Tystnaden i sig utgjorde alltså en signal.”

Ny teknik möjliggjorde snabbare kommunikation. Betydelsen av att ge ut information till allmänheten ökade då lokalradiostationer inledde sin verksamhet och ville ha information från polisen i realtid. Pressen ville likaså ha färska nyheter snabbt och nöjde sig inte med svaret att polisen inte ville ”kommentera i detta skede av utredningen”. Polisinrättningarna anställde vid denna tid sina första informatörer.

1980-talets brottsutredare använde trådtelefonen och den manuella skrivmaskinen dagligen.

Teknisk brottsutredning. Utredaren samlar in fingeravtryck på en brottsplats.

Undervisning om lag och rätt i en skola. Besök i skolor utgjorde en viktig del av närpolisarbetet.

Polisen kändes inte längre avlägsen och skrämmande för allmänheten då folk fick träffa konstaplar i olika sammanhang. Polisyrkets popularitet ökade tack vare tv-serien Reinikainen, i vilken ordningspolisen Artturi Sakari Reinikainen gång på gång hittade lösningar till svåra situationer genom en kombination av bondförnuft, förståelse för situationen och en rejäl dos humor. Denna komediserie hade 2,4 miljoner tittare i landet, och man kan lugnt konstatera att Reinikainen varit den största finska PR-polisen någonsin.

Serien utgjorde också inspirationen bakom Reini Kaninen, ett gosedjur som användes vid diverse evenemang inom det förebyggande arbetet.

Kvarterspolis i stadsdelen Hervanta i Tammerfors 1987. Närpolisen hade i uppgift att förebygga brottslighet i samarbete med olika myndigheter, den lokala befolkningen och diverse andra samarbetspartner.

Hastighetsmätning med bärbar radar. Nya allmänna hastighetsbegränsning inom tätorter (50 km/h) och utanför dem (80 km/h) trädde i kraft 1987.

Uniformsklädda kvinnliga poliser arbetade allt oftare ute på fältet. 1987 bestod poliskåren till 2,2 % av kvinnor.

Båtpolisen. Polisen övervakar trafiken också till sjöss. Båtpoliserna ger råd till och bistår trafikanter, övervakar båtars hastighet, arresterar personer som manövrerar båtar i berusat tillstånd, letar efter försvunna personer, lyfter upp drunknade med krokar och utreder villainbrott. Liksom sina kollegor på fastlandet larmas de ibland till privata hem.

Poliisimuseo
Vaajakatu 2
337210 Tampere
+358 295 418 325
poliisimuseo(at)poliisi.fi