1970-taletSpecialisering inom yrket och polisstrejken 1976

När mellanöl började säljas i livsmedelsaffärer i slutet av 1960-talet ökade ordningsproblemen på gatorna. På de nya snabbköpen förekom snatteri allt oftare. I Helsingfors genomförde polisen en intensifierad nolltoleransoperation som kallades "Ordning-74". Denna operation kom också att kallas ”slöddertransporten” eftersom operationen främst gick ut på att forsla bort berusade personer från gatorna. I slutet av 1970-talet började antalet våldsbrott minska. Inom narkotikabrottsligheten, som dominerats av lätta droger, kom tyngre droger som heroin och amfetamin att missbrukas allt oftare.

Närpolisverksamheten inleddes i slutet av 1970-talet. Omkring 150 närpoliser var verksamma inom 40 polisdistrikt. Närpolisverksamheten byggde vidare på arvet från de gamla vaktkontoren. Verksamheten ledde till färre ordningsproblem och brott, och närpolisarbetet kom därför att bli riksomfattande.

Den politiska aktivismen var i ständig förändring. Våren 1979 ville markägare i Koijärvi torrlägga en sjö, men eftersom många fåglar häckade vid sjön ville naturskyddsaktivister bevara den. Vattendomstolens beslut i frågan dröjde, och markägarna började, trots att de inte fått klartecken, göra de omgivande dikena djupare för att leda bort vatten från sjön. Naturskyddsaktivisterna byggde, också de på eget bevåg, en damm för att försvåra arbetet. Markägarna bestämde sig för att förstöra dammen med schaktmaskiner. Som en form av passivt motstånd kedjade sig aktivisterna fast vid schaktmaskinerna och vägrade flytta på sig. Polisen fick i uppdrag att lossa kedjorna och bära bort aktivisterna. Detta var första gången naturskyddsaktivister gjorde passivt motstånd mot polisen. Eftersom demonstrationen gick tämligen lugnt till behövde polisen endast ta till lindriga maktmedel.

Under denna tid var kalla kriget som hetast, och samtidigt var terrorismen på uppgång. Bombattentat och flygplanskapningar hade börjat förekomma i flera länder. Finland ville stå värd för Europeiska säkerhetskonferensen (ESK), vid vilken beslutsfattare från öst och väst skulle mötas, men för att komma på fråga som värd behövde finska staten bygga upp ett övertygande säkerhetssystem. Inrikesministeriet grundade en säkerhetsavdelning vid Helsingfors trafikpolis våren 1972. Överkommissarie Johan Rinne utnämndes till dess ledare, och under sig hade han tre kommissarier med en enhet på 15 man var. Verksamheten var hemlig, och det var inte tillåtet att tala om den ens med andra poliser.

I början av 70-talet dog varje år över 1100 personer i trafikolyckor. I sitt nyårstal 1973 sade president Urho Kekkonen att det inte kunde fortsätta så. Trafiklagstiftningen skärptes genom att halvljusen måste vara tända vintertid, en allmän hastighetsbegränsning på 80 km/h infördes, säkerhetsbälten måste finnas på framsätet, en tydlig promillegräns för rattfylleri fastslogs och byte till vinterdäck blev obligatoriskt. Trafikövervakningen intensifierades, och därmed kunde många allvarliga olyckor undvikas. Polisens samarbete med andra myndigheter och föreningar ökade. Vid intensifierade trafikövervakningsinsatser i samband med större helger medverkade besiktningsmän, vägservicepersonal, räddningstjänsten och föreningar som Talja (nuvarande Trafikskyddet). Information om verksamheten spreds för att upplysa allmänheten om arbetet för ökad trygghet i trafiken.

Centralkriminalpolisen tog under 1970-talet i bruk ett antal riksomfattande elektroniska register, bland annat ett motorfordonsregister, ett efterlysningsregister, ett fingeravtrycksregister och ett egendomsregister. Polisdistrikten hade egna register. Inom yrkeskåren tyckte många att konstaplar som börjat arbeta för länge sedan och kanske inte fått lika mycket utbildning som yngre poliser hade svårt att hantera stora trafikmassor, det ökande rattfylleriet och den nya narkotikabrottsligheten. Lokala polisföreningar finansierade därför fortbildning för medlemmar som ansågs behöva den. Många av de äldre poliserna gick dock i pension under denna tid och ersattes av yngre men allt högre utbildade konstaplar. Polisens kurscentral, som skulle ta över en del av grundutbildningen vid Polisinstitutet, grundades 1973. Också kvinnor kunde söka till aspirantutbildningen vid kurscentralen utan att behöva ansöka om dispens. Kurscentralen flyttades till Tammerfors 1974 och tog snart över hela den grundläggande polisutbildningen. Aspirantkursen var fem och manskapskursen åtta månader lång.

Ordningspolisen strejkade för första gången i februari 1976. Den viktigaste orsaken till strejken var de låga lönerna. Befälet och kriminalpolisen deltog inte i strejken. Strejken varade i över två veckor men ledde inte någon löneförhöjning.