1917-1920
Poliisitoimintaa sekasorron jälkeen
1920-luku
Poliisit nuoren valtion virkamiehinä
1930-luku
Laittomuuksia ja väkivaltaa
1940-luku
Sota ja poikkeusoloja
1950-luku
Herrasmiespoliisi palveli ja yleislakko koetteli
1960-luku
Liikennevalistusta ja huumerikollisuuden kasvua
1970-luku
Ammatillista erikoistumista ja poliisilakko 1976
1980-luku
Työturvallisuutta ja kenttätoiminnan uudelleen arviointia
1990-luku
Kansainvälistyvä ja monimuotoistuva työ
2000-luku
Lakimuutoksia ja uusia toimintatapoja
2010-luku
Nettipoliiseja ja kyberrikollisuutta
1960-taletTrafikundervisning och narkotikabrott
Ungdomspolisen använde sig av handdockor för att undervisa barn om trafiken. Kasper, Trafiktrollet, Nalle Puh och trafikpolisen Vinkka-Ville tillverkades av regissören Irene Batujew 1955. Bild: Polismuseet / Emilia Anundi.
Bilhandeln avreglerades 1962, vilket ledde till ökad trafik och därmed fler olyckor. I början av 60-talet förolyckades omkring 600 personer per år i trafiken, och i slutet av årtiondet hade siffran stigit till 1000.
Allmänhetens oro för trafiksäkerheten ökade. Det fanns inga allmänna hastighetsbegränsningar, och många önskade ökad polisnärvaro på vägarna för att förebygga vårdslöst trafikbeteende. I början av 60-talet var Finland uppdelat i 256 polisdistrikt, varav endast hälften hade tillgång till polisbilar. Rörliga polisen började få in gåvor från allmänheten eftersom det fanns en önskan om att polisen skulle få fler bilar och ökad mängd teknisk utrustning för trafikövervakning. Radio- och tv-personligheten Niilo Tarvajärvi startade en insamling som ledde till att allmänheten bekostade 58 så kallade Tarva-bilar 1967.
Ökad säkerhet var ett centralt mål med polisens förebyggande arbete. Poliser besökte skolor för att undervisa barn om trafiken med hjälp av trafikstäder, informationstavlor och dockteater. Korta informationsavsnitt på radio, tv och mässor gav allmänheten ökad kunskap om hur man kunde ta sig fram i den snabbt ökande trafiken på ett tryggt sätt.
Narkotikamissbruk hade tidigare förekommit främst bland skadade krigsveteraner och ett litet antal väletablerade personer, men på 1960-talet spreds missbruket bland ungdomen, vilket gav upphov gatuhandel. Finlands narkotikalagstiftning hade inte följt med sin tid, och det var först FN:s narkotikakonvention från 1961 som på allvar ledde till försök att kontrollera problemet. Polisen hade föga erfarenhet av narkotikabrott när de första större smugglingsfallen kom i dagen i mitten av 1960-talet. Drogmissbruk kriminaliserades, och 1966 blev Finlands narkotikalagstiftning en av Europas strängaste. Lagen innefattade även läkemedelsmissbruk. Narkotikarotlar bildades vid Centralkriminalpolisen 1968 och Helsingfors polisinrättning 1969. Till narkotikaroteln i Helsingfors hörde landets första narkotikahund. För lokalpolisen ordnades fortbildning om utredning av narkotikabrott.
Försäljning av mellanöl i livsmedelsaffärer tilläts 1969, och samtidigt avkriminaliserades berusning på allmän plats. Hembränning och försäljning av olaglig sprit minskade med tiden, vilket innebar att polisens traditionellt intensiva kamp mot denna sprit också minskade i omfattning.
Ungdomens politiska demonstrationer ökade under 1960-talet, och polisen hade ingen erfarenhet av denna nya typ av aktivism. Sommaren 1962 ordnade den sovjetstödda ungdomsrörelsen Demokratisk Ungdoms Världsfederation sin världsungdomsfestival i Helsingfors. USA och Storbritannien ordnade en motfestival. När ungdomar från bägge sidor drabbade samman, ingrep polisen med batonger, hästar och tårgas. Under demonstrationerna mot Vietnamkriget 1966 och den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 förekom bland demonstranterna både aktivt och passivt motstånd mot polisen. Den typ av gaturadikalism och -våld som förekom i många andra länder förekom dock inte i Finland.
Kravaller under världsungdomsfestivalen sommaren 1962. Över 80 arresterades varav 22 dömdes till fängelse.
Poliseskort. Internationella toppmöten började ordnas i Finland, och säkerheten under dessa måste tryggas.
Allmänheten krävde att polisen snabbt skulle ta itu med narkotikabrottsligheten. För att underlätta utredningarna skolades särskilda narkotikahundar. Dessa hundar fick dessutom samma skolning som patrullhundar. Narkotikahundar hittar droger med hjälp av sitt utomordentligt goda luktsinne och kan till och med reagera på föremål som kommit i kontakt med narkotika. Hundarna letar efter olagliga droger bland annat i terrängen, lägenheter och transportmedel.
Rörliga polisen fick sommaren 1961 två bilar av märket Porsche 1600 Super i gåva från Wihuri-koncernen.
Polisens dag. Denna årliga riksomfattande temadag har ordnats sedan 1962 som en del av polisens förebyggande verksamhet. Under dagen presenterar polisen sitt arbete och sin utrustning och träffar allmänheten runt om i landet.
Hamsterklistermärke. Journalisten Niilo Tarvajärvi råkade 1965 ut för en allvarlig trafikolycka som orsakats av en rattfyllerist. Detta gav honom idén om att starta sin berömda insamling. Pengarna samlades in genom försäljning av så kallade hamsterklistermärken, som såldes för en mark styck.
Tarva-bilarna överlämnas till polisen på Senatstorget i Helsingfors 14.5.1967. Niilo Tarvajärvi hade ordnat en insamling för att kunna skaffa fler bilar till polisen. Att utföra polisuppdrag i dessa bilar var dock inte helt problemfritt eftersom många bötfällda medborgare passade på att uttrycka sin ånger över att ha bidragit till insamlingen.
Polisbilarnas röda varningsljus byttes ut mot blå 1967. Synliga polisbeteckningar användes allt mer eftersom de visade sig minska mängden fortkörning och andra trafikförseelser.
Trafikundervisningsbil. Polisen besökte orter runt om i landet för att undervisa barn om trafiksäkerhet. I trafikundervisningsbilarna fanns bland annat cyklar och trafikmärken. Undervisningen ordnades i samarbete med Talja, föreningen för förebyggande av olycksfall (nuvarande Trafikskyddet).
Trafikstaden i Helsingfors. I denna övningsmiljö fick barn lära sig att ta sig fram i trafiken med cykel. Då och då gick polisen in i staden för att dirigera trafiken.
Dockteater i en skola. Vice polismästare Otto Kosonen och kommissarie Niilo Mikkola vid Helsingfors polisinrättning läste utländska dockteaterpjäser och skrev utifrån dem egna pjäser som passade finska förhållanden. Dockteater ordnades i folkskolor och även för barn i förskoleåldern.
Polismorden i Pihtipudas 7.3.1969. En 33-årig man hotade sin familj, och när hustrun och sonen flydde avfyrade han skott efter dem. Grannarna ringde länsmannen kl. 11.30. Konstaplarna Veikko Riihimäki, Onni Saastamoinen, Pentti Turpeinen och Mauno Poikkimäki ryckte ut. När de befann sig på 50 meters avstånd från huset öppnade mannen, som stod i fönstret, eld mot dem med sitt jaktgevär (Sako kal. 7x33). Två av poliserna föll ihop på stigen de gått på och en till vänster om den. Den fjärde tog betäckning bakom en gran. Gärningsmannen fortsatte skjuta och gick till slut ut, där han på nytt sköt en av dem som låg på marken och den som försökt fly. Efter dådet lade han ned sitt gevär vid den han dödat först. Utifrån antalet hittade hylsor verkade ett tiotal skott ha avfyrats.
Efter incidenten författade och regisserade Mikko Niskanen filmen "Kahdeksan surmanluotia" (”Åtta dödsskott”), som visades i tv i fyra delar våren 1972. Filmen hyllades, och Niskanen tilldelades två Jussi-filmpris (bästa regissör och bästa manliga skådespelare). Denna samhällskritiska film skildrade mannen som dödat poliserna som ett utmattat och panikslaget offer för omständigheterna. Poliserna fick sätta livet till i stället för samhällets makthavare, som de arbetade för.
Enligt förundersökningsmaterialet fanns det detaljer i fallet som inte stämde överens med att gärningsmannen skulle ha varit panikslagen eller rädd. De grymmaste detaljerna hade dessutom inte framgått av filmen. Gärningsmannen benådades av president Mauno Koivisto 1982. Långt senare, 1996, dödade mannen dock sin tidigare hustru, och det uppstod en häftig debatt om huruvida det varit rätt av presidenten att benåda honom. Många ansåg att den av filmen skapade bilden av gärningsmannen som offer för omständigheterna hade haft alltför stor inverkan på beslutet.
337210 Tampere
poliisimuseo(at)poliisi.fi