1940-taletKrig och undantagstillstånd

Armbindel. Under andra världskriget hade Rörliga poliskommandot hand om ett antal specialuppdrag. Poliser som tjänstgjorde i armén organiserades i patruller som leddes av Rörliga poliskommandot. Patrullernas stationskommandon hade i uppgift att leta efter desertörer och spioner och upprätthålla ordningen på järnvägarna.

Evakueringen av civila från stridszoner och områden som måste överlämnas till Sovjetunionen skedde främst med tåg. Soldater på permission och ”löst folk” ställde ibland till med problem ombord på tågen, och då ingrep Rörliga poliskommandots tågpatruller med stark hand.

Efter kriget fick Rörliga poliskommandot ett nytt namn, Rörliga polisen.

Bild: Polismuseet / Emilia Anundi.

Till skillnad från hur det varit under vinterkriget fick poliser delta i fortsättningskriget utan att behöva lämna sina polistjänster. På hemmafronten ökade brottsligheten då folk frestades att bryta mot lagen för att klara sig under de ekonomiskt pressade omständigheterna. Kriminella ligor plundrade bostäder och affärslokaler. Ransoneringskort förfalskades, svartabörshandeln blomstrade och valutabrott blev vanliga. Till polisens arbetsbörda lades dessutom jakten på desertörer och sovjetiska desanter (spioner och sabotörer som ofta släpptes ner med fallskärm).

Krigsslutet innebar inte lättare tider för polisen. Det hade uppstått polisbrist eftersom många poliser stupat eller sagt upp sig, och nya poliser hade inte gått att rekrytera i tillräcklig mängd. Den krigstida ransoneringen fortsatte, och allmänhetens respekt för lagen minskade. Berusning på allmän plats utgjorde det vanligaste brottet, och den bakomliggande alkoholkonsumtionen förde med sig många sociala problem. Finland hade förlorat kriget och tvingades ta emot en sovjetledd allierad kontrollkommission som skulle övervaka att Finland följde fredsvillkoren.

Hösten 1944 utökades Rörliga poliskommandot till 3000 man, och enheten fick ett nytt namn, Rörliga polisen. Till dess uppgifter hörde bland annat att trygga sovjetisk trafik till militärbasen Porkala, som utarrenderats till Sovjetunionen vid krigsslutet. Det var viktigt för de finska myndigheterna att kunna hantera alla problem på egen hand eftersom det annars var fara värt att Sovjetunionen skulle ingripa. Mängden övervakning och antalet razzior ökade. Kommunisterna vann i riksdagsvalet 1945 en fjärdedel av platserna. När den nya regeringen bildades kom tre av ministrarna att vara kommunister, bland dem inrikesministern, som hade hand om ärenden som rörde polisen. Personer som ansågs vara för högerinriktade avskedades från Rörliga polisen och ersattes med vänsteranhängare. En rad arméofficerare fruktade en sovjetisk invasion och lade undan en mängd vapen för att vid behov kunna föra ett gerillakrig. När denna så kallade vapengömmoaffär avslöjades 1945 byttes nästan hela Statspolisens personal ut mot kommunister.

”Röda Stapo” (Stapo II) började leta efter misstänkta fascister. Stapo fick en mer oberoende ställning än tidigare, och antalet anställda uppgick snart till över 200. Röda Stapos verksamhet var dock bristfälligt organiserad och präglad av många misstag. Stapo kom att bli något av en isolerad del av statsmakten. Enheten åtnjöt inte rättsväsendets fulla stöd då Stapo stod för en linje som bara en del av politikerna höll med om. Hösten 1947 lämnade kontrollkommissionen landet, och i riksdagsvalet sommaren därpå led kommunisterna ett stort nederlag. Stapo lades ner 1949, och i stället grundades den nuvarande Skyddspolisen.

Skyddspolisen skulle vara en renodlad säkerhetstjänst utan befogenheter att arrestera, häkta eller utföra förundersökningar. Telefonavlyssning och öppnande av brev skulle inte vara tillåtet inom enhetens arbete. Kalla kriget (ca 1947–1989) utkämpades med propaganda, ekonomisk och politisk påtryckning och spionage. Finland var ekonomiskt och kulturellt sett ett västerländskt samhälle, men politiskt sett inom Sovjetunionens intressesfär. Geopolitiskt befann sig Finland alltså mellan öst och väst. I Helsingfors fanns många spioner som spionerade både på Finland och på varandra. Skyddspolisens främsta uppdrag var att hålla ett öga på inhemska kommunister och sovjetiska spioner, men den skulle också ingripa mot spioner från västblocket. Skyddspolisen skulle dock endast arbeta inom landets gränser, inte utomlands.

Arbetarna strejkade ofta från och med slutet av 1940-talet. En maktkamp pågick mellan kommunisterna och socialdemokraterna över inflytande inom arbetarrörelsen. En del strejker urartade i sammandrabbningar mellan dem som strejkade utan tillstånd från sin fackförening (”vilda strejkare”), strejkbrytare (”svartfötter”) och polisen. Polisen hanterade ofta situationerna med stark hand, och det var inte ovanligt att polisen tog till batonger, maskinpistoler och tårgas.

Helsingforsbor flyr undan bombardemangen i februari 1944. Under de krigstida bombräderna hade polisen i uppgift att reda ut skadornas omfattning och se till att civila höll lamporna släckta och följde utegångsförbud.

Inbrott i Tammerfors 27.11.1948. Mängden stölder, rån, svartabörshandel och våldsbrott ökade till rekordnivåer precis efter kriget.

Drogproblem efter andra världskriget. Bostadsbristen och svårigheterna med att anpassa sig till en civil tillvaro utgjorde problem för många, och det fanns också andra sociala problem. Alkohol användes både för att fira och för att lindra krigsrelaterad ångest. Under kriget hade skadade soldater smärtbehandlats med beroendeframkallande morfin. När behandlingen plötsligt avslutades fick veteranerna abstinensbesvär som de ofta självbehandlade med alkohol eller gatudroger.

Strejkkravallerna i Kemi 1949. Socialministeriet krävde att 260 arbetare på träfabriken i Kemi skulle få lägre ackordslön. Arbetarna gick i strejk, och snart hade strejken spridits inom hela företaget, till sorteringsplatsen för timmerstockar vid Kemijoki och till stadens hamn. Regeringen förklarade sorteringsplatsen strejkfri, och inrikesminister Aarre Simonen gav polisen order om att trygga arbetsron där. En lokal lönetvist hade förvandlats till en politisk konflikt mellan regeringen och kommunister som ville se regeringen fälld. Sextio poliser skickades till Kemi utrustade inte bara med de sedvanliga batongerna och pistolerna, utan också med tårgas och maskinpistoler.

På "blodiga torsdagen" 18.8.1949 drog 3000 strejkare på kommunistiska partiets uppmaning ut för att hindra strejkbrytare från att arbeta. Poliserna som skickats ut för att möta strejkarna sade till folkmassan att stanna. De som gick längst fram lydde, men de som gick längre bak fortsatte framåt. När strejkarna inte stannade, slog poliserna en del av dem med batonger och avfyrade varningsskott. Situationen urartade, och strejkarna började kasta sten på poliserna och beskjuta dem med hagelgevär. En strejkare dog då han blev överkörd av en lastbil, en annan blev skjuten. Det visade sig att detta skott inte avfyrats av polisen, utan av misstag av någon med ett annorlunda vapen. Förutom de två dödsoffren skadades sju strejkare och tre poliser allvarligt medan tiotals, bland dem ett tjugotal poliser, fick lindriga skador. 127 strejkare drogs inför rätta, och av dem dömdes 63 för uppror. Nästa regering, som tillträdde året därpå, benådade dem som dömts.

Polisradioverksamheten inleds. Ett riksomfattande fjärradionätverk togs i bruk 1945. Till en början använde polisen militär radioutrustning, och polisradioverksamheten kom igång på allvar först 1949. Polisradion gjorde det möjligt att snabbt kalla på förstärkning och be patruller hämta personer som behövde förhöras. Radion utgjorde ett bra komplement till landets telefonnät, som ännu inte var heltäckande. Det fanns allt som allt 50 radiocentraler runt om i landet.

Radiopolisens första bil, en Chevrolet årsmodell 1937. Bilden är tagen vid Brunnsparksstranden i Helsingfors 1942, under andra världskriget.

Polisen tog i bruk bilradior som bestod av en sändare, en mottagare och en spänningstransformator. Dessa komponenter förvarades i fordonets bagageutrymme. Inne i bilen fanns en radiomottagare tillverkad av Helvar, och på insidan av vindrutan fanns ett licensnummer utfärdat av folkförsörjningen eftersom bilkörning var reglerat under denna tid.

Poliisimuseo
Vaajakatu 2
337210 Tampere
+358 295 418 325
poliisimuseo(at)poliisi.fi