1920-taletEn ung stats tjänstemannakår

Gummibatongen infördes på 1920-talet och användes fram till 1980-talet. Batongerna tillverkades till en början av Nokias Gummifabrik och senare av Para Ab. Bild: Polismuseet / Reetta Tervakangas.

Efter inbördeskriget rekryterades till poliskåren främst företrädare för den segrande sidan. Regeringen måste kunna lita på de nya poliserna, och därför fordrades ofta att de varit aktiva inom skyddskåren. Den politiska vänstern och den mindre bemedlade befolkningen tvivlade på polisens neutralitet och litade därför inte alltid på den.

Oavsett det politiska klimatet måste polisen sköta sina dagliga sysslor, till vilka hörde att bekämpa brott, övervaka och dirigera trafiken, upprätthålla ordningen på allmän plats, bevilja diverse tillstånd och övervaka lösdrivare och prostituerade. I sådana sammanhang möttes de berörda medborgarna i allmänhet av en strikt och fåordig tjänsteman. Enligt reglementet skulle konstapeln undvika att vara för pratsam eftersom detta kunde leda till missförstånd.

Inom landet förekom under denna tid politisk extremism på både vänster- och högerkanten. Inom den politiska vänstern fanns både moderata socialdemokrater och radikala kommunister. Finlands kommunistiska parti, som hade sitt säte i Sovjet-Ryssland, hade nära kontakt med kommunisterna i Finland. Finska staten förbjöd all kommunistisk verksamhet 1923, och alla ledande personer inom kommunistiska organisationer liksom alla kommunistiska riksdagsledamöter arresterades.

Enligt högeraktivister gjorde staten inte tillräckligt för att hindra spridningen av socialism. Inrikesminister Heikki Ritavuori lade 1922 fram ett program för att omorganisera polisen och Detektiva centralpolisen. Extremhögern misstänkte att planen gick ut på att lägga ner Detektiva centralpolisen, som under denna tid leddes av högeraktivister. Ritavuori mördades av Ernst Tandefelt 14.2.1922. Fastän mordet på en inrikesminister i vanliga fall hade behövt utredas av Detektiva centralpolisen, deltog enheten inte i utredningen. Ritavuoris reformprogram kom inte att förverkligas.

Förbudslagen, som trädde i kraft 1919, förde med sig en ökad arbetsbörda för polisen. Syftet med lagen hade visserligen varit att främja hög moral och förebygga brottslighet och osunda vanor, men slutresultatet blev det motsatta. Spritsmuggling och langning blomstrade, och mängden brottslighet flerdubblades. Folk tyckte att brott mot förbudslagen inte var några egentliga brott, och då folkets rättskänsla och den skrivna lagen inte stämde överens med varandra minskade den lagbundna ordningens trovärdighet. Polisen hade inte tillräckliga resurser för att hantera alla brott mot förbudslagen, och då inte ens poliserna själva trodde på den var frestelsen stor att inte låtsas om många av alkoholbrotten.

Polisaspiranter i början av 1920-talet.

Inom polisyrket är det en klar fördel att vara kraftigt byggd och ha god kondition.

Polisutbildningen på Sveaborg innefattade undervisning i närkamp. Tvångsmedel ansågs utgöra en självklar del av polisyrket. Regeringsformen för Finland 1919 gav presidenten makt att bevilja polisen rätt att använda tvångsmedel. Enligt polisförordningen från 1925 hade polisen rätt att använda tvångsmedel, men någon egentlig definition av tvångsmedlen fanns inte.

Åbo polisinrättnings innergård på 1920-talet. Bilar blev allt vanligare under denna tid, vilket innebar att konstaplarna kunde ta sig fram snabbare.

Helsingfors kriminalpolis förhörs-, skriv- och arbetsrum kring 1920. Långsam kommunikation och brist på utbildning utgjorde ett problem för effektiv brottsutredning. I Polisunderrättelser fanns efterlysningar, information om stölder och diverse bestämmelser. Så kallade länsdetektiver anställdes för att hjälpa lokalpolisen med krävande utredningar.

En brottsutredningscentral grundades i Helsingfors 1926. På denna central fanns en rad nationella brottsregister, en fingeravtrycksavdelning, ett laboratorium för teknisk brottsutredning och ett förråd av teknisk brottsutredningsutrustning som skulle delas ut till brottsutredare runt om i landet. Brottsutredningscentralen hade också kontakt med kriminalpolisen i andra länder. Bild: A. Rosenberg.

Statens polisskola ordnade kurser om fingeravtryckssystem, fotografering och brottsplatsritningar. De första kriminalpoliskurserna ordnades 1923 och var 15 veckor långa. Personal från Brottsutredningscentralen reste runt i landet för att undervisa lokalpolisen om hur den skulle bära sig åt vid teknisk brottsutredning.

Helsingfors polisinrättnings fotograferingsrum på 1920-talet.

Inom teknisk brottsutredning blev det allt vanligare med fotografering. Eftersom bildtagningsmaterialet var dyrt togs kameran med bara om det var frågan om ett grovt brott eller en allvarlig olyckshändelse.

Spritbeslag under förbudstiden. En nykterhetsdetektiv från Tavastehus län beslagtog tillsammans med poliserna i Hollola länsmansdistrikt en stor last från spritsmugglare. Under denna tid kunde spritsmugglare och -försäljare bli rika och köpa fina bilar. De bilar som beslagtogs kunde sedan användas som polisbilar, vilket gladde poliserna då de länge velat ha tillgång till fordon.

Polisbilar. Till de större städernas polisinrättningar införskaffades redan i början av 1900-talet bilar och motorcyklar med sidvagn. Helsingfors polisinrättning fick sin första bil 1904. Antalet polisbilar växte sakta fram till andra världskriget.

Poliisimuseo
Vaajakatu 2
337210 Tampere
+358 295 418 325
poliisimuseo(at)poliisi.fi